Mario Party 10

Beskrivning

Mario Party 10 markerar seriens intåg i högupplöst format och bygger vidare på det experimentella “alla-i-en-bil”-konceptet från föregångaren, samtidigt som utvecklarna sökte nya sätt att utnyttja konsolens dubbla skärmar. Det är en färgstark och polerad brädspelsupplevelse som fungerar som en teknisk demonstration av Wii U-konsolens förmåga att rendera Svampriket med en levande flyt i 60fps. Ur ett utvecklings- och marknadsföringsperspektiv är titeln fascinerande, då den står vid skärningspunkten mellan Nintendos satsning på “asymmetriskt spelande” och deras omfattande expansion på amiibo-marknaden.

Huvudnumret i denna utgåva är Bowser Party, ett läge för fem spelare som använder Wii U GamePad på ett sätt få andra titlar gjorde. En spelare ikläder sig rollen som Bowser via GamePad-skärmen, medan de övriga fyra spelarna färdas tillsammans i ett fordon på TV:n. Spelaren med GamePad använder pekskärmen och gyrokontrollerna för att spruta eld eller tippa hinder, i ett försök att tömma de andra spelarnas hjärtan innan de når banans slut. Denna asymmetriska balans skapar en intensiv “en-mot-fyra”-dynamik som är unik för just denna hårdvarugeneration, vilket gör det till en anmärkningsvärd del av mjukvarubiblioteket för alla som intresserar sig för de unika möjligheterna med GamePad.

Mekaniskt introducerade spelet även amiibo Party, vilket krävde fysiska amiibo-figurer för att låsa upp specifika temabanor och spela en mer traditionell stil av Mario Party. Tekniskt sett är spelet ett betydande steg uppåt visuellt från Wii-eran, med skarpa texturer och högkvalitativ ljussättning som senare satte standarden för Super Mario Party till Switch. Det körs i en stabil 1080p (uppskalad) och 60fps, vilket säkerställer att det varierade utbudet av över 70 minispel känns responsivt och visuellt distinkt.

Vid lanseringen möttes Mario Party 10 av blandade reaktioner från inbitna fans som saknade den individuella rörligheten från de äldre N64- och GameCube-spelen, men spelet hyllades för sin höga produktionskvalitet och den absoluta kaosfaktorn i Bowser Party-läget. Titeln är ett tydligt exempel på Nintendos “toy-to-life”-strategi under mitten av 2010-talet och dokumenterar en period då fysiska samlarobjekt var djupt integrerade i kärnan av deras mjukvaruupplevelser. Det är en ljus, polerad och tekniskt kompetent del i serien som belyser den experimentella andan under Wii U-eran.