Vertical Force

Beskrivning

Vertical Force lanserades sent 1995 och utgjorde det första genuina vertikala shoot ’em up-spelet för den olycksdrabbade bärbara konsolen Virtual Boy. Med Hudson Soft vid rodret – studion bakom den legendariska Star Soldier-serien – var detta ett försök att överföra traditionell arkadaction till en stereoskopisk 3D-miljö. Det förblir en betydande titel för plattformen då det var ett av få spel som använde hårdvaran för att introducera spelupplägg i flera plan, vilket tog spelet långt förbi den enkla ‘kartongskärs’-effekt som präglade många tidiga titlar till maskinen.

Spelupplevelsen kretsar kring ett sofistikerat system med två plan, där spelaren när som helst kan växla sitt skepp mellan förgrund och bakgrund. Till skillnad från traditionella genretitlar som utspelar sig på en platt yta, kräver Vertical Force att spelaren aktivt hanterar sin höjd för att undvika oförstörbara hinder eller för att genskjuta fiender som annars är utom räckhåll. Spelet innehåller ett drönarsystem där spelaren samlar power-ups för att fästa stödenheter vid sitt skepp. Dessa enheter kan konfigureras i olika formationer, som fokuserad eldgivning framåt eller defensiva svep över ett brett område, och kan offras för att utlösa en specialattack som rensar skärmen, vilket lägger till ett lager av resurshantering till den höga hastigheten.

Produktionen är en uppvisning i hur Virtual Boys unika skärmteknik kan skapa en känsla av äkta vertikalitet. Spelet renderar högkontrastsprites som ser ut att ‘dyka’ mellan displayens lager. Systemets begränsade kapacitet kompenserades av en effektiv användning av repeterande miljöbrickor och bossdesigner inspirerade av trådmodeller.

Vid utgivningen fick Vertical Force ett blandat mottagande, främst på grund av de inneboende begränsningarna i den hårdvara spelet byggdes för. Recensenter i Nintendo Power och Electronic Gaming Monthly prisade dess ‘djupa’ mekanik i flera plan och precisionen i kontrollschemat, och noterade att det kändes som en genuin Hudson Soft-shooterspel. Den allmänna inställningen dämpades dock av den fysiska ansträngningen som Virtual Boys display innebar, då många spelare rapporterade om ögontrötthet under spelets mer intensiva segment. I efterhand betraktas det som en av bibliotekets dolda skatter; även om det saknade den kulturella genomslagskraften hos Galaga eller R-Type, gör dess smarta användning av 3D-djup för att förstärka traditionell 2D-mekanik det till en fascinerande fallstudie i experimentell speldesign från mitten av 90-talet.