Bubsy in: Claws Encounters of the Furred Kind

Beskrivning

Bubsy in: Claws Encounters of the Furred Kind är en profilerad 16-bitars plattformstitel som fick massiv marknadsföring under 90-talets guldålder för maskot-drivna spel. Handlingen kretsar kring den kaxiga lodjuret Bubsy, som försöker rädda världens garnnystan från en invaderande utomjordisk ras känd som ‘Woolies’. Spelet består av 16 vidsträckta banor fördelade över fem unika världar, inklusive skogar, nöjesfält och ökenlandskap. Det definieras av försöket att förena den precisa plattformshoppningen från Super Mario-serien med den explosiva farten hos Sonic the Hedgehog, även om det lutar tungt åt det senare med fokus på snabba förflyttningar och vertikalitet.

Spelmekaniken bygger på Bubsys hastighet och hans unika förmåga att glidflyga, vilket låter honom bemästra enorma gap och överleva fall som annars vore dödliga. SNES-versionen uppmärksammades för sina mjuka animationer och inkluderandet av digitaliserade röstklipp, som karaktärens ikoniska catchphrase: ‘What could possibly go wrong?’. Spelet är dock notoriskt skoningslöst med sitt ‘one-hit-kill’-system; minsta kontakt med en fiende eller fara innebär omedelbar förlust av ett liv, vilket gör upplevelsen betydligt mer bestraffande än hos många samtida konkurrenter. Bandesignen uppmanar till utforskande och samlande av garnnystan, men den ‘svävande’ fysikmotorn och den höga farten leder ofta till olyckliga kollisioner med fiender som gömmer sig utanför skärmen.

På den australiensiska marknaden backades spelet upp av en aggressiv reklamkampanj med tv-reklam, medverkan i populära barnprogram och omskrivningar i lokal spelmedia. Mottagandet var generellt positivt vid lanseringen; Nintendo Magazine System Australia (NMS) gav spelet 79 % och hyllade den levande grafiken och den enorma mängden innehåll, trots de branta svårighetsgraderna. Den australiensiska utgåvan är även en historisk godbit, då den dokumenterar det sista året av Mattel-distribution (SNSP-UY-AUS) innan avtalet med Nintendo löpte ut och efterföljande Nintendo Australia-utgåvor (SNSP-UY-AUS-1) tog över, vilket skapade unika förpackningsvarianter.

Även om moderna spelare ofta är kritiska mot spelets oprecisa ‘hitboxes’ och frustrerande svårighetsgrad, står det kvar som en klockren artefakt från det tidiga 90-talets spelklimat. Det är en perfekt spegling av perioden då tredjepartsutvecklare febrilt försökte skapa nästa stora maskot – i samma anda som Spot och Earthworm Jim.