The Getaway

Beskrivning

The Getaway var Sony Computer Entertainment Europes försök att skapa en spelbar gangsterfilm, där man medvetet distanserade sig från den arkadliknande kaoset i Grand Theft Auto till förmån för en rå, East End-realism. Titeln utvecklades av den interna London-studion Team Soho och släpptes sent 2002. Den fångar den brittiska kriminalestetik som populariserades av filmer som Snatch och Get Carter, och representerar en designfilosofi som prioriterade narrativ inlevelse framför frihet i sandlådeformat. Spelet var ursprungligen tänkt som en lanseringstitel för PS2, men drabbades av två års försening då studion envist återskapade 16 kvadratkilometer av centrala London med en aldrig tidigare skådad arkitektonisk precision.

Spelupplevelsen bygger på en tudelad handling där kampanjen fördelas mellan Mark Hammond, en ditsatt före detta kriminell som tvingas utföra uppdrag åt maffiabossen Charlie Jolson, och Frank Carter, en detektiv inom Flying Squad. Ett utmärkande drag är den totala avsaknaden av ett HUD (Heads-Up Display): det finns inga hälsomätare, ammunitionsräknare eller minikartor. Istället vägleds spelaren till sina destinationer av fordonens blinkers. Hälsa visas visuellt genom att karaktären haltar eller blöder på kläderna, och återhämtning kräver att spelaren bokstavligen lutar sig mot en vägg för att hämta andan. Till skillnad från Grand Theft Auto III är fordonen i The Getaway fullt licensierade, med modeller från Lexus, Nissan och Vauxhall, utrustade med en krävande, realistisk fysik- och skademodell.

Tekniskt sett definierades spelet av en skräddarsydd motor kapabel att kontinuerligt strömma 3D-geometri och högupplösta texturer direkt från DVD-skivan. Detta tillät spelare att köra genom hela kartan utan en enda laddningsskärm, en revolutionerande bedrift 2002. En annan milstolpe var användningen av motion capture för ansikte, kropp och röst hos flera skådespelare samtidigt, vilket gav mellansekvenserna en teatralisk tyngd. Motorns ambition fick dock betalas med styrningen, som kritiserades för att vara stel, långsam och drabbad av en envis kamera. En annan komplikation rörde verkliga licenser; tidiga PAL-utgåvor innehöll en skåpbil från British Telecom (BT) som Hammond tvingades kapa. BT hotade med rättsliga åtgärder, vilket tvingade Sony att diskret ersätta fordonet med en generisk vit Ford Transit i alla efterföljande pressningar.

Vid lanseringen mottogs The Getaway med delade meningar; det hyllades för sin estetiska ambition men sågades för sitt klumpiga utförande. Recensenter prisade röstskådespelet, det mogna manuset och den häpnadsväckande noggrannheten i Londons gator, även om de ofta noterade att de brutala tidsgränserna och det stela cover-shooting-systemet gjorde spelet till en prövning. Mottagandet var oerhört starkt i Europa och Australien, där det sålde i miljontals exemplar trots sina brister. I backspegeln betraktas det som ett ambitiöst och ofullkomligt verk som banade väg för senare generationers filmiska storspel, där regissören Brendan McNamara senare förde samma designfilosofi vidare till L.A. Noire.