Stuntman (Platinum)

Beskrivning

Med Stuntman valde Reflections Interactive att lämna den öppna brottslighetsvärlden från Driver till förmån för en strikt linjär, objektivbaserad upplevelse som simulerar den pressade vardagen för en Hollywood-stuntman. Titeln fångar filmindustrins fascination för ‘behind-the-scenes’-material och rör sig bort från stadskörningens frihet till fördel för stela, koreograferade scener. Det speglar en designfilosofi som prioriterade trial-and-error och filmisk känsla, vilket innebar ett tydligt avsteg från erans arkadracingspel genom att kräva perfektion snarare än bara fart.

Spelmekaniken kretsar kring ett karriärläge där spelaren måste utföra stunts för sex fiktiva filmer, däribland den Guy Ritchie-inspirerade ‘Toothless in Wapping’ och Dukes of Hazzard-parodin ‘A Whoopin’ and a Hollerin”. Till skillnad från traditionella bilspel styrs framgång av en regissör som skriker kommandon (“Vänster! Över! Hoppa! Action!”) som måste utföras med precision på bråkdelen av en sekund. Att missa en markering eller krascha leder till ett omedelbart “Cut!” och en påtvingad omstart. Denna utgåva introducerade även Stunt Constructor, ett arenabaserat läge där spelare kan låsa upp rekvisita som ramper, loopar och eldringar för att bygga och testa egna fysiktrotsande banor.

Utvecklingen använde en vidareutvecklad version av spelmotorn från Driver, vilket gav fordonen en distinkt “tung” och fjädringsfokuserad hantering. En central funktion var reprissystemet, som lät spelare se sina lyckade körningar redigerade med dramatiska kameravinklar och visuella filter för att likna en biotrailer. PlayStation 2-versionen led av märkbara problem, främst de plågsamt långa laddningstiderna mellan omstarter; eftersom spelet kräver dussintals försök för att bemästra en scen blev laddningstiderna på 20–30 sekunder en betydande källa till frustration. PAL-utgåvan är även ökänd som en “lat” portning, då den körs i 50Hz med lägre spelhastighet – särskilt hos AI-fordon – jämfört med NTSC-versionen.

Stuntman fick ett polariserat mottagande, där kritiker var delade mellan spelets briljanta koncept och dess brutala svårighetsgrad. Recensenter lovordade den realistiska fordonsfysiken och tillfredsställelsen i att sätta en perfekt tagning, men kritiserade ofta den oförlåtande inlärningskurvan och den tärande spelcykeln av ‘trial-and-loading-screen’. Spelet fann sin starkaste publik bland dedikerade bilspelsentusiaster som uppskattade simulationsaspekterna, medan mer avslappnade spelare ofta fann den strikta pass/fail-mekaniken för krävande. I efterhand betraktas det som en kultklassiker med ett briljant upplägg, ihågkommen för sin höga svårighetsgrad. Utgivet av Infogrames (under Atari-varumärket) 2002, och denna brittiska Platinum-version har sedermera etiketterats om för den australiensiska marknaden.